Blog Image

Dengamle

Den Gamle och Altanen

Jag har två platser av frid här i världen och den ena är min altan. Här får jag vara mej själv och njuta mitt otium.

Julkalendern

Ens avtryck i sanden Posted on Mon, December 01, 2008 12:16:12

Jag brukar göra en julkalender till kommunens hemsida. Det är ett ganska roligt uppdrag.

Blog Image
Vill ni hitta luckorna får ni söka er fram på umea.se/invånare . De är lite småkinkiga så jag brukar testa lite olika idéer under processen. I sammanhanget kring kulturhuvudstadsårsansökan tycker jag att man skulle ha haft en mer spännande mascot. Så i de första utkasten ritade jag in Itziar Ocariz, den kissande tanten.

Blog Image
Men man valde bort henne. Lite synd tycker jag. Det skulle ha gett en kulturell profil.



Lennart

Ens avtryck i sanden Posted on Thu, October 23, 2008 11:09:34

Det låg en halvfärdig Lennartsida och insisterade på att bli avslutad:

Blog Image



Konklusion

Ens avtryck i sanden Posted on Thu, February 15, 2007 03:51:58

Här var det meningen att jag skulle leda min finurligt dolda tes i bevis. Jag har berättat om mina verk, om min farfars och sedan om min fars. Utgående från att jag står i begrepp att inträda i gubbskapet och att jag börjar förstå mina förfäder på ett helt annat plan. Tanken var att jag skulle visa att vi gör allt grundare avtryck i sanden när vi vandrar i denna jämmerdal.

Men tydligen har jag redan gått så djupt in i gubbskapet att jag inte insett vilket helt nytt sätt att skriva detta blogg är. För den första text du kommer att läsa är alltså den sista jag skrivit och, om du ids, så är den första jag skrivit den sista du kommer att läsa. Det är alltså idiotiskt att bygga resonemang på tidigare texter. Kanske är själva bloggkonceptet en god allegori över tidens tankeutbyte. Det måste hållas kort, snärtigt och ytligt.

Eller … var det just det jag skulle visa?



Far

Ens avtryck i sanden Posted on Wed, February 14, 2007 12:44:25

Min far har jag också på något sätt lärt känna på ett nytt plan sedan jag fått ta över en del av hans oavlsutade projekt. Han var en av de mest kunniga och idérika människor jag någonsin träffat. Däremot satte han inget värde i att avsluta saker och ting.

Blog Image
Bland efterlämningarna finns nästan färdiga glasögonbågar i renhorn, nästan färdiga manuskript, nästan färdiga trolltrummor, nästan färdiga träskålar, nästan färdiga lappknivar. Jag kan inte ens föreställa mej längden på listan.

När han skulle hjälpa en bekant att röja björksly kom han på den briljanta idén att använda machete. Jag vet inte vilken typ av vegetitation som de använder machete till men ungbjörk är tydligen lite seg och motspänstig. Får man inte av den med ett hugg så riskerar man en motstuds. Och en studsande machete vill man inte ha. Den sommaren gick min far med vänster arm i en mitella.

Nu bar det sej inte bättre än att han just köpt en större skogsarbetarbarack som han skulle forsla upp till fjällen. Det var ett digert arbete bara att forsla huset över sjön särskilt i beaktande av handikappet. Därför kom huset att hamna en bit längre ner än vad som var tänkt. Ganska snart stod det klart att huset långsamt sjönk ner i leran. Han försökte hissa upp huset och palla under det men det rann en långsam lerflod nerför backen så leran böjade klättra uppefter väggen. Varje sommar kärrade pappa bort en diger mängd lera. När jag blev stor nog började jag också kärra. En gång försökte jag dra upp en grävmaskin för att gräva en gång för alla. Vibrationerna från grävmaskinen förvandlade leran till en sån där kvicksand som man ser på film. För att palla upp försökte jag trycka ner en trädstam som var 35 centimeter i diameter. Slurp – så försvann den spårlöst ner i leran.

I alla fall så stillnade floden av och vi lade upp en strategi att bryta upp golven på huset och skotta bort leran som tryckt upp under golvet. Men det kom alltid nånting mellan så det blev aldrig av. Så en dag så blev min far sjuk. Han hade haft en efterhängsen förkylning. När man så tog en sänka var hans värden alarmerande och han åkte in på sjukhuset. Det stod med ens klart att hans dagar var räknade och för varje doktor vi träffade så övertrumfade de varandra i kort överlevnadstid. När vi så fått veta att det knappast kunde vara mer än någon vecka kvar satt jag med honom i ett sånt där personligt läkarrum. Han tog det hela med stort lugn. Han hade räknat bort sin framtid redan när han åkte in. Det enda ögonblicket av sorg var när han satt där och tittade på en halvpissig litografi som föreställde ett fjällandskap. Han smekte över tavlan med baksidan av höger långfinger och sa “Jag kommer aldrig mer till fjällen” och så tittade han på mej och sade “Baracken … jag lämnar visst inte efter mej något vidare arv”.

Men han lämnade efter sej saker av alla de slag. Bod efter bod med verktyg, apparater och märkliga föremål. Mamma påstod att han aldrig sökte efter en skruvmejsel. Han köpte en ny. Och det kan nog stämma.

Men när jag går och påtar runt i detta så känner jag ett slags broderskap med min far. Jag förstår hur han tänkt och jag förstår vad det är han försökt åstadkomma på ett djupare plan än vad jag gjorde då jag bodde hemma.



Farfar

Ens avtryck i sanden Posted on Tue, February 13, 2007 12:36:19

Jag har lärt känna min farfar på ett nytt sätt. När man var liten var han liksom bara farfar, och en farfar var som han. Han hade sina personliga drag som att han alltid bar hatt. Även när han gick i blåställ eller fiskade bar han hatt.
Blog Image

Men som sagt var så har jag lärt känna honom på nytt. Jag har gjort en del arbeten på den stuga han byggde så jag har fått se hur han tänkte när han byggde. Hans snickarstrategi byggde på oändligt mycket arbete, oändligt mycket spik och dåligt virke. Vilket formidabelt bygge detta skulle varit om han använt försklassigt råmaterial. Men jag tror inte att han hade tänkt att jag skulle stå här femtio år senare och försöka underhålla hans arbete. På den tiden så byggde man för att de skulle stå så länge det stod och sen byggde man nytt.

Överallt där man går på gården så finner man hans spår. Hans gamla hammare ligger i vedbon. En vacker gammal rubank kan man finna. Alla bruksföremålen har en inbyggd skönhet som dagens verktyg saknar.

En sak som jag sparat efter farfar är hans första radio. Han hade byggt den efter en ritning som har skrivit efter. Det lär ha varit Vuollerims första radio. Apparaten har en rustik skönhet och är ett enkelt men gediget bygge.

Han höll sej konstant sysselsatt och satt gärna och stickade på vintrarna. Han knöt till och med en ryamatta som skulle hänga på väggen i kommunhuset i Arvidsjaur. Jag undrar om den hänger där än?



Man bör ha en bastu …

Ens avtryck i sanden Posted on Tue, February 06, 2007 13:55:01

I min ålder har man inte längre så stora krav på livet. Allt man egentligen behöver är mat, en säng, en altan och en bastu. Det sista kan vara ett bekymmer att förverkliga.

Uppdraget var tufft. Det skulle åstadkommas en bastu på ett utrymme med det för ändamålet olyckliga dimensionerna 3 meter gånger dryga metern. Två grundkrav. Bastun skulle erbjuda vardagslyx för mej och min hustru. Men dessutom skulle den kunna inklämma sex överviktiga herrar med uppdrag att ta ut travraden. Lämpligen också möjlighet för lite machospäkning.

Lösningen fick bli en nivå i sitthöjd med trevliga ryggstöd som kunde lyftas upp och bilda en övre nivå för lite hårdbastu.

Blog Image
Men en god svensk njutning kräver ju nånstans att någon är avundsjuk, så det krävs också en fönsterrad så att man kan se ut på de stackare som kämpar sej genom snöstormen. Att det blir ljust och fint i bastun är ju ingen nackel heller.

Blog Image
Att de två upphöjda platserna sitter mitt emot varandra gör att man bryter det avlånga rummet på ett bra sätt. Statistiken på travspelet visar klart att trav ska spelas i bastun:

omg 1. 7376 kr (bastu)
omg 2. 0 kr (inte bastu)
omg 3. 0 kr (inte bastu)
omg 4. 2879 kr (bastu)
omg 5. 0 kr (inte bastu)



Ett första stapplande steg

Ens avtryck i sanden Posted on Tue, February 06, 2007 13:13:42

Så har jag förstått att tiden för diskussion på Internet är förbi. Man ska inte längre komunicera utan man ska ensidigt bräka ut sina åsikter i en så kallad “blogg”. På så sätt kan var och en vara sin egen Linda Skugge.

Den första tanken som slog mej var att jag skulle kunna vara rosenrasande på allt möjligt som stör mej och jag började söka något foto på mej då jag såg lite ilsken ut. Men problemet är att jag är den i familjen som brukar ta kort så jag existerar inte på högtider och liknande. Det finns två sorters bilder på mej, dels bilder där jag klätt ut mej eller bara fånar mej allmänt, dels bilder när jag somnat. Det verkar finnas en osinlig mängd bilder på mej när jag sover. Och så finner jag bilden på mej själv på altanen. Ser man en sådan bild bör man som god svensk gripas av dåligt samvete för att man borde banta eller nånting. Men jag känner bara en stor frid när jag ser bilden.

Men kanske är det här som min lilla nisch ligger? Att söka friden i tillvaron? Njae, lite upprörd brukar jag allt vara men låt mej bara för ett ögonblick stanna i den varma sommareftermiddagen i en stilla lur …