Som god Svensk så
förknippar jag manlighet med någon form av tillkortakommande. Manlighet hör
ihop med farbror Melker på nåt sätt.

En av bristerna
är kommunikationen. Vi har inte så mycket att tala om. Det blir ungefär ”-Sköt
ni nån älg, då?”, ”-Jo” och så tar det slut där. Eller ”Har du bytt till
vinterdäck?”, ”Jo” och liknande.

Men ett tillfälle
då jag känner mej osvenskt manlig är just när jag byter till vinterdäck. Vinden
får fart över Mariehemsängarna och blåser snålt runt parkeringen. Snön vräker ner
som en långsam lavin. Vissa snökorn är isiga och blästrar ens ansiktet när man
pulsar fram mot bilen. Jag känner broderskap med mina samiska förfäder som
kämpat genom fjällvinden för att rädda favorithärken från vargen. Jag känner
också broderskap med mina prästerliga förfäder som övergett civiliserade
trakter för genom snövinden kämpa sej mot fjällbyarna för att sprida gussordet
bland lapparne. Också med de förfädra soldater som försvarade fosterlandet,
konungen och det svenska folket mot ryssen i ur och skur.

Blog Image

Man gräver med
händerna för att få in domkraften under bilen. Man får försöka använda lösa
däck som stoppblock för att bilen inte ska glida iväg. Muttrarna har rostat
fast. Man får uppbringa sina yttersta krafter för att betvinga den trilskande
muttern.

En gång för ett
antal år sedan så hade jag satt på radion under däckbytet som ett slags avslappning. Då är
det en kvinna som berättar om hur hon bytt till vinterdäck. Det här var på P1
så hon fick säkert tala tio minuter helt ostört. Hon arbetar på en mansdominerad
arbetsplats och hör varje år den manliga konversationen om vintertdäcksbyte.
För att få lite insikt så bestämmer hon sej för att utföra ett däckbyte. ”Jag
förklarade för min man att jag ville byta däck i år” ”Visst sa han. Jag ska ta
fram grejerna”. ”Sedan gick jag ut i garaget. Där låg däcken. Jag hissade upp
bilen och körde mutterdragaren så var det klart”. ”Vad är det alla män pratar
om?”

Som vanligt
försökte jag prata med radion men det är en väldigt ensidig form av
kommunikation det där radio. Men jag var ovanligt vältalig för att vara man.
Jag var väl lite uppretad när jag återvände till min rostiga mutter så jag
råkade vrida sönder fälgkorset. Det gav mej faktiskt en riktigt rusig manlig
känsla. Det var banne mej tjugo skotrar på gårn.

Sedan var det sed
för mej att tänka på det där radioprogrammet varje år och vrida sönder
fälgkors. Jag vet inte om jag blev starkare och starke eller om det var så att
kineserna började blanda i allt större halter av gammalt lödtenn i fälgkorsen.
Jag känner inte av någon ökad styrka i mitt övriga liv så det är väl förstås
det senare alternativet som gäller. Men inte i mitt inre.

Blog Image

Nu är allt det
där passé. Jag har bytt till en sån där fransk bil. Peugout eller Renault eller
vad det kan vara. Den är rätt fräsch än så länge så muttrarna löper så lätt att
inte ens ett modernt kinesiskt fälgkors går att vrida sönder.