Går man nykter till ett dansställe där de flesta andra är fulla så grips man av insikten att människor trots all civiliserad fernissa trots allt är djur. För mej som har haft mycket med hundar att göra är det svårt att undvika parallellen med hanhundar och löpande tikar.

Hanarna snörvlar och åmar sej. Minsta mikroskopiska strimma av hopp om att få doppa uppväger den mest bottenlösa självförnedring som kan tänkas. Honorna åmar sej och är fjära. Denna terrorbalans upprätthålls av att någon enstaka hona till sist helt oväntat släpper till.

Blog Image

För några år sedan var jag med några vänner i Stockholm för att se Elitloppet. Vi hade lånat en villa på Ekerö att sova i. Vi var i Stockholm redan under lördagen för att passa på att se V75:an på Solvalla. Trots att vi alla var stadgade män ville några besöka ett ställe som sades vara ett höjdarställe för medelålders. Måttligt trakterad av nya studier i parningsritualer lomade jag med bakom gruppen. På väg till stället stötte vi på några paranta damer som vi konstaterade var på väg till samma ställe som oss. Vi blev tämligen ogenerat betraktade och uppenbarligt funna odugliga som avelsobjekt men förmodligen ofarliga varför vi fick slå följe. Konversationen blev ganska komplicerad då vi hade svårt att finna gemensamma intressen och konstellationerna ständigt roterade. En av kamraterna fick frågan om var vi bodde. Han svarade ‘I en villa på Ekerö’ – förmodligen i tron att damerna begrep att vi bara tillfälligt övernattade i Stockholm. Kvinnan förvandlades ögonblickligen till en helt annan varelse. Hennes pupiller vidgades, hon spann hörbart och åmade sej som en kelsjuk katt kring kamraten. Vi runt omkring förstod sammanhangen men kamraten verkade tämligen obrydd. Men det kom snabbt följdfrågor om båtinnehav och andra statusmarkörer. Ungefär här uppfattade även kamraten situationen och när han fick frågan om vilken bil han körde så svarade han att han körde en större Van. ‘Varför har du en så stor bil’ frågade hon likt rödluvan varpå kamraten svarade på den bredaste västerbottniska jag har hört från hans mun : ‘He jär för å få plats ve alla onga å honda’. Lika snabbt som hennes intresse hade uppstått försvann det och damerna lämnade oss lika plötsligt som pengar i baren.

Jag har sedermera erfarit att detta är normalt i Stockholm. Man mäter en mans värde efter var hans bostad finns.

Hela episoden har legat och gnagt i mitt bakhuvud. Men när jag så sitter och ser ett naturprogram på National Geographic så får allt sin förklaring. Det handlar om älgar i Canada. Älgtjuren vandrar runt i markerna. När han så kommer i brunst finner han sej ett lämpligt revir och går runt och pissar in det. När älgkorna känner doften kommer de stolpande från långt håll för att kolla in tjuren. Har han rejäla horn så visar de sitt intresse genom att rulla sej i hans piss. Tjuren går runt och kollar på honorna som bär hans doft. Är det så att hon inte passar så jagar han iväg henne. Ibland kommer någon älgtjur lommande för att söka efter ett eget revit. Känner han doften av en annan hanne så går han för att kolla vem som har störst horn. Upplever han att han har ungefär lika stora eller större horn än den befintlige tjuren så utmanar han denne på stångning. Den som förlorar stångningen får skamset gå sin väg.

Då stod allt klart för mej.

Blog Image