Jag växte upp på diverse småorter. Fin uppväxt, mysigt, trevligt och tryggt. Utsagor som “I Älvsby kommun … Ha du itt tri skotrar oppa gårn så jär du böög” har absolut sin charm. Visserligen hetero men bara två skotrar så var det inte riktigt för mej. Umeå blev ett slags kompromiss där jag fortfarande har tillgång till naturen men även stadens lockelser inom räckhåll.

Jag gick konstskola och mina lärare var fascinerade av perfomancekonst som i mina ögon snarare är någon form av teater snarare än bildkonst. De berättade entusiastiskt om bisarra tyska konstnärer som gjorde märkliga saker. Vi var också och tittade på några lokala varianter och det slog mej hur taffligt det framstod. Ungefär som om Lövångersrevyn skulle göra en actionthriller. Jag gjorde en serie om det som hette “SJälvstymparen” som handlade just om hur en bisarr tysk konstnär skulle göra ett sånt där performance i något som skulle kunna vara Umeå och det blev bara pannkaka av alltihop.

För något år sedan så enagerade man den spanska konstnärinnan Itziar Okariz som gjort sej känd för att kissa på offentlig plats som feministisk manifestation. Hon skulle kissa på Norrlandsoperan. Det spreds bilder där hon framstod som hård och besynnerlig, ståkissande i ett oroväckande övergivet underjordiskt stadslandskap.

Blog Image
Allt verkade uppgjort för succé. Upprörda medborgare skrev insändare “Varför får en del böter när de kissar offentligt medan andra får betalt?”, “Skall mina skattepengar gå till detta?” och liknande.

Den stora dagen kom. Pressen var samlad och kissandet kunde börja. Men konstärinnan såg blek och glåmig ut i den obarmhärtigt upplysta foajen. Hon såg vilsen ut när hon försökte hitta en bra offentlig kissplats bland allt folket och till råga på eländet så dyker en skäggig konstnär upp med en bunke och lyckas samla upp en skvätt. Han dricker det och utrbrister framför lokal-TV:ns kamera “Så här smakar riktig konst”.

Efter ett sådant Västerbottensklimax är det svårt att vara hård och besynnerlig.