Min far har jag också på något sätt lärt känna på ett nytt plan sedan jag fått ta över en del av hans oavlsutade projekt. Han var en av de mest kunniga och idérika människor jag någonsin träffat. Däremot satte han inget värde i att avsluta saker och ting.

Blog Image
Bland efterlämningarna finns nästan färdiga glasögonbågar i renhorn, nästan färdiga manuskript, nästan färdiga trolltrummor, nästan färdiga träskålar, nästan färdiga lappknivar. Jag kan inte ens föreställa mej längden på listan.

När han skulle hjälpa en bekant att röja björksly kom han på den briljanta idén att använda machete. Jag vet inte vilken typ av vegetitation som de använder machete till men ungbjörk är tydligen lite seg och motspänstig. Får man inte av den med ett hugg så riskerar man en motstuds. Och en studsande machete vill man inte ha. Den sommaren gick min far med vänster arm i en mitella.

Nu bar det sej inte bättre än att han just köpt en större skogsarbetarbarack som han skulle forsla upp till fjällen. Det var ett digert arbete bara att forsla huset över sjön särskilt i beaktande av handikappet. Därför kom huset att hamna en bit längre ner än vad som var tänkt. Ganska snart stod det klart att huset långsamt sjönk ner i leran. Han försökte hissa upp huset och palla under det men det rann en långsam lerflod nerför backen så leran böjade klättra uppefter väggen. Varje sommar kärrade pappa bort en diger mängd lera. När jag blev stor nog började jag också kärra. En gång försökte jag dra upp en grävmaskin för att gräva en gång för alla. Vibrationerna från grävmaskinen förvandlade leran till en sån där kvicksand som man ser på film. För att palla upp försökte jag trycka ner en trädstam som var 35 centimeter i diameter. Slurp – så försvann den spårlöst ner i leran.

I alla fall så stillnade floden av och vi lade upp en strategi att bryta upp golven på huset och skotta bort leran som tryckt upp under golvet. Men det kom alltid nånting mellan så det blev aldrig av. Så en dag så blev min far sjuk. Han hade haft en efterhängsen förkylning. När man så tog en sänka var hans värden alarmerande och han åkte in på sjukhuset. Det stod med ens klart att hans dagar var räknade och för varje doktor vi träffade så övertrumfade de varandra i kort överlevnadstid. När vi så fått veta att det knappast kunde vara mer än någon vecka kvar satt jag med honom i ett sånt där personligt läkarrum. Han tog det hela med stort lugn. Han hade räknat bort sin framtid redan när han åkte in. Det enda ögonblicket av sorg var när han satt där och tittade på en halvpissig litografi som föreställde ett fjällandskap. Han smekte över tavlan med baksidan av höger långfinger och sa “Jag kommer aldrig mer till fjällen” och så tittade han på mej och sade “Baracken … jag lämnar visst inte efter mej något vidare arv”.

Men han lämnade efter sej saker av alla de slag. Bod efter bod med verktyg, apparater och märkliga föremål. Mamma påstod att han aldrig sökte efter en skruvmejsel. Han köpte en ny. Och det kan nog stämma.

Men när jag går och påtar runt i detta så känner jag ett slags broderskap med min far. Jag förstår hur han tänkt och jag förstår vad det är han försökt åstadkomma på ett djupare plan än vad jag gjorde då jag bodde hemma.