Jag har lärt känna min farfar på ett nytt sätt. När man var liten var han liksom bara farfar, och en farfar var som han. Han hade sina personliga drag som att han alltid bar hatt. Även när han gick i blåställ eller fiskade bar han hatt.
Blog Image

Men som sagt var så har jag lärt känna honom på nytt. Jag har gjort en del arbeten på den stuga han byggde så jag har fått se hur han tänkte när han byggde. Hans snickarstrategi byggde på oändligt mycket arbete, oändligt mycket spik och dåligt virke. Vilket formidabelt bygge detta skulle varit om han använt försklassigt råmaterial. Men jag tror inte att han hade tänkt att jag skulle stå här femtio år senare och försöka underhålla hans arbete. På den tiden så byggde man för att de skulle stå så länge det stod och sen byggde man nytt.

Överallt där man går på gården så finner man hans spår. Hans gamla hammare ligger i vedbon. En vacker gammal rubank kan man finna. Alla bruksföremålen har en inbyggd skönhet som dagens verktyg saknar.

En sak som jag sparat efter farfar är hans första radio. Han hade byggt den efter en ritning som har skrivit efter. Det lär ha varit Vuollerims första radio. Apparaten har en rustik skönhet och är ett enkelt men gediget bygge.

Han höll sej konstant sysselsatt och satt gärna och stickade på vintrarna. Han knöt till och med en ryamatta som skulle hänga på väggen i kommunhuset i Arvidsjaur. Jag undrar om den hänger där än?